Det som är, och det som varit.

Jag känner att det börjar bli dags för mig att berätta vad som händer, och vad som har hänt sedan sist. Till att börja åkte Sebastian hem för några veckor sedan, innan han åkte hann vi spendera lite tid i Jakarta och vi träffade Sebastians lillebror Adrian som var på väg mot Papua. Vi båda blev sjuka, så de sista dagarna blev stillsamma.

Samma dag som Sebastian åkte mot Sverige, åkte jag till Malaysia för att förnya mitt visum. Kuala Lumpur är en äcklig stad i många meningar, så mina knappa 6 dagar där tillsammans med en förkylning kunde ha varit roligare. Jag fick mitt visum i alla fall, trots att jag blev förvarnad att jag kanske inte skulle få mer än 30 dagar, istället för de 60 dagar som jag ville ha.
Jag träffade Kian, min lite annorlunda vän som jag skrev om förra året. Vi åkte bland annat till IKEA och åt köttbullar med potatis, brunsås och lingonsylt.
Det guesthouse jag tagit in på varje gång jag varit i KL hade bytt namn, tagit bort den fina röda soffan och även snålat in på värmeapparaterna i duschrummen. Dessutom hade lilla Ali som annars stod och välkomnade mig blivit utbytt även han, och den större mannen som ville ligga med mig var borta. Nytt, men ändå samma lika. Träffade en Malaykines som blivit Australienare som gjorde ett stort intryck på mig med allt som fanns i hans huvud, han var på väg med cykel till sin gamla mormor tydligen.

Jag flög från KL till Bali, hamnade i det inte allt för härliga Kuta två nätter, blev bjuden på öl av ännu en Australienare som tyckte om asiatiska tjejer, kanske lite väl mycket.
Tog mig till Ubud, där jag fortfarande är kvar. Träffade en local som blev min vän, och det slutade med att jag började hyra ett rum hos honom och hans familj. Jag var på väg bort några dagar, men regnet stoppade mig i två dagar och det tog jag som ett tecken på att jag ska stanna här. Dagarna är inte så värst händelserika, jag äter, läser, åker omkring på småvägar med motorcykel och bara tittar, blir ibland bjuden på arrak eller tuak, lokala spritdrycker som får mig att somna mitt på dagen. Och detta liv tänkte jag leva fram till dess att min vän Anders och hans två barn kommer hit, vilket sker den 14 april. Då väntar ett nytt äventyr, kanske större än vilken öde ö som helst. Resa med barn är nytt för mig, men jag är säker på att det kommer bli fint, då det är fina barn det handlar om.

Jag har fotograferat lite, och redigerat på min pyttelilla laptop, vilket gör att jag måste sitta med näsan mot skärmen för att kunna se vad jag gör. Annars har jag aldrig tid, eller ork att redigera när vi är ute, men det är ett faktum att saker blir bättre om man lägger ner lite tid på dem.

People.

bali ubud

bali ubud

bali ubud

bali ubud

bali ubud

bali ubud

jakarta

pasar burung jakarta

wat bang phra thailand

bali ubud

pasar obat jakarta

halmahera indonesia

bali ubud

bali ubud

bali ubud

bali ubud

bali ubud

bali ubud

Publicerat i Okategoriserat | 10 kommentarer

37 dagar på en öde ö, del 4.

desert island

deserted island

När himlen färgades av regnmolnens dova färger dansade vi regndanser och sjön sånger för att regnet skulle falla över ön. Utan mat skulle vi klara oss länge, men utan vatten skulle vi gå under.

desert island water

Den presenning som skulle ge oss skydd fick bli en regnsamlare. Vi tog med oss fyra vattenflaskor á nitton liter. Det närmaste vattenpanka vi kom var en gång då endast tio liter vatten fanns kvar i en flaska, men regnet föll alltid när vi behövde det, och ibland även när vi inte behövde det.

desert island

Att vi skulle gå under om vattnet tog slut är kanske inte helt riktigt. Mitt på ön fanns det vi kallade The garden, ett stort område fyllt med kokospalmer. Kokosnötterna kan ge över en liter näringsrik vätska och även kolhydrater i form av kokosköttet. Tillväxtpunkten i palmen som smakar kol går att äta. Olja går att utvinnas från köttet och en sav går att utvinna från blommorna.

Kokosolja fick vi fram genom att värma köttet. Det gick bra till en dag då oljan började brinna och kärlet vi hade köttet i brann upp. Saven försökte jag få fram under många mödosamma försök, men lyckades aldrig få fram något mer än skrapsår och svettpärlor i pannan.

öde ö julmust

Min tjugosjunde födelsedag firade vi med en flaska julmust som legat och väntat i min väska under tre månaders resande. Det var även meningen att vi skulle elda upp en stor hög med drivved som jag under en hel dag hade slitit med att samla ihop. Dock kände fiskarna som natten innan sov på stranden att denna kase skulle eldas upp till deras ära.

desert island

öde ö

Svartsmeden Vargtand försöker laga sin parang, vars handtag gick sönder cirka fyra gånger om dagen. Det var en väldigt bra parang i övrigt, förutom att den gick sönder hela tiden och även hade sönder Sebastian.

När Sebastians knä och finger hade läkt en del tvingade jag ut honom för att fiska så att min härliga cyklopbränna skulle försvinna. Samma dag som Andreas kom till ön var Sebastian ute och fiskade till vår middag. Fiskelyckan var god och Sebastian fick mer fisk än vad som fick plats i hans fickor. Efter att ha krossat huvudet på en kirurgfisk för att undvika dess sylvassa fenstrålar och att dess blod hade färgat vattnet rött var det fullt i fickorna. Nästa fisk fick han träffade fick helt enkelt sitta kvar på harpunspetsen. Långt ut nära vågbryten slutar korallerna att växa pga de allt för vilda vågorna som gör det omöjligt för dem att hålla sig kvar. Där håller det till hummer i små hålor, och när Sebastian ändå var så långt ut och fisken var fixad tänkte han att han skulle ta sig en titt efter en hummer.
Ut ur det grumliga vattnet framför Sebastian dök en två meter stor haj upp. Genom snorkeln hördes ett mumlande ”shitshitshitshitshit”. Hajen simmade rak mot Sebastian, lockad av hans goda doft eller av fiskarna i hans fickor vet bara hajen. Tankarna i hans huvud slogs mot varandra och han visste inte vad han skulle ta sig till. När hajen var bara en halv meter framför honom avfyrade han harpunen och hajen vek undan, bara för att vända några meter bort och sedan göra ännu ett utfall mot den adrenalinfyllda Sebastian. Sedan kände hajen att det räckte, för den försvann bort i grumlet. Om harpunen träffade hajen eller inte får vi aldrig veta, men träffade den så skulle det inte ha gjort någon skada i alla fall. Det tog 20 minuter för honom att sedan ta sig in till land.

Jag blev avundsjuk på Sebastians upplevelse, den han kallar för den bästa i hans liv. Jag fick äta upp detta lite då jag några dagar senare såg en haj cirkulera runt mig för att sedan åka mot mig. Ord liknande Sebastians strömmade ut ur min snorkel. Men jag kunde andas ut lite snabbare då hajen inte kom närmare än 4-5 meter. Jag förmodar att den såg att han inte hade någon chans mot mig och därför inte ens försökte.

öde ö

öde ö

Det som började som ett försök till en surfingbräda…

desert island

desert island

öde ö

…blev en hajfiskarflotte.

Säga vad man vill om Sebastian, men brist på fantasi och energi har han i alla fall inte. Med glimten i ögat byggde han ihop en hajfiskarflotte och gjorde några tama försök till att fånga hajen. Utrustad med spjut, harpun och kniv försökte han locka till sig hajen med inälvor och blod från en skogshöna. Jag förmodar att hajen fortfarande var rädd efter att den fick se mig den där dagen, för det kom aldrig någon haj till flotten.

pacific ground boa desert island

pacific ground boa

På ön hade vi ett pissträd, ett träd där vi helt enkelt pissade. När jag en kväll stod vid detta träd och gjorde mitt såg jag en orm ringla runt i vår toalett. Jag ropade på Herr Hedin att han skulle komma med kameran. Det som sedan hände är rätt roligt.

Sebastian: Det är en pyton.

Jag: Nej, det är en stillahavsboa.

Sebastian greppar på en halv sekund tag i ormen.

Jag: Men passa så du inte blir biten om jag har fel.

Sebastian: Aj faaan.

Jag hade inte fel, tur nog.

Några veckor senare skulle jag vandra ut till samma träd för att göra det jag skulle. På väg dit ser jag i samma sekund jag ska sätta ner min fot att jag kommer trampa på en orm. Jag trampade på den stackars ormen, men den verkade inte ta någon större skada (jag har trots allt gått ner i vikt en del). Jag förmodar att det var samma orm som första gången då storleken och platsen var liknande.

deserted island

En dag kände jag mig som Emil i Lönneberga. Detta resulterade i en trägubbe som symboliserade vår vistelse på ön. Gubben blev utrustad med parang, pilbåge, cyklop och tillhörande bränna, öde ö-kalsonger och annat smått och gott.

öde ö

Sebastian kände sig nog inte riktigt som Emil, för han avslutade aldrig sin gubbe som han började tälja på.

desert island

Uttråkade fiskare hade fyllt fyrens väggar med kol. Bilder på båtar, på tjejer, på barn och namn var det vanligaste. Det ovanligaste och roligaste måste ha varit detta.

food desert island

öde ö

desert island

öde ö

Matlagningsplatsen som efter några veckor började dra åt sig irriterande flugor. Nästa gång bygger vi den långt från platsen där vi vill kunna slappna av.

finding nemo

Vi fann Nemo.

öde ö

Pga den fruktansvärda bakfylla vi hade dagen innan vi skulle åka till ön kom det sig aldrig att jag rakade av mig håret. Detta resulterade i det här. Jag börjar bli gammal och mitt hår börjar tunnas ut, det är inte meningen att jag ska ha längre hår än 3 mm. Trots att jag redan är på väg att tappa håret på huvudet verkar aldrig skägget bli så där manligt som Svarte-Petters skägg. Livet är orättvist ibland.

desert island

öde ö

öde ö

desert island

desert island

öde ö

Studio fyren hade öns bästa ljus.

spider desert island

Svävande spindlar, hoppande spindlar, simmande spindlar, krypande spindlar, skakande spindlar och springande spindlar. Det fanns alla sorters spindlar på ön.

öde ö

öde ö

öde ö

Jag tror att jag tidigare beklagade mig över våra totalt värdelösa hängmattor som vi köpte för en dyr peng och importerade från Tyskland. Jag har längtat till den dag då jag skulle få elda upp min hängmatta. Men istället för att elda upp den blev våra hängmattor istället nya saker i form av bland annat en datorväska, ett bokskydd, necessärer och småförvaringspåsar. Hur var det nu fjällräven började sin historia?

öde ö

Jag lärde mig att skriva för hand igen då jag varje dag skrev en dagbok. Jag tror människan kommer glömma bort hur det är att skriva med en penna inom en snar framtid, ganska tragiskt ändå.

öde ö

öde ö

Solen gjorde sitt med våra hudar. Det är skrämmande hur bleka vi svenskar egentligen är.

öde ö

Chuck Norris son.

öde ö

öde ö

öde ö

desert island

Om vi så hade spenderat 20 år på denna ö skulle jag ändå aldrig få en sån här skäggväxt. Vi ser mest ut som en terrorist från Al qaida och jultomten, men roligt hade vi i alla fall.

deserted island

Det finns fortfarande många historier att berätta från vår vistelse på ön. Men allt kan inte komma i form av text, vissa saker måste få plats i verkligeheten också.

En sak är säker, och det är att vi kommer göra om det igen.

öde ö

deserted island

desert island

Vad hände med papegojan förstår jag att många undrar nu. För det första så döpte vi om papegojan efter några dagar på ön. Den fick heta Adrian (efter Sebastians bror som vi saknade) Linnéa Cloveqvist (efter den krydda som från början var endemisk till det område vi var i). Det visade sig rätt snart att papegojan var långt ifrån smart, mest dryg, men ibland rolig. Hon lyckades aldrig prata någonting, men kunde låta som en korp/mina gnisslande tänder och göra någon form av busvissling. Vi lyckades hålla Adrian Linnéa Cloveqvist vid liv, och det kändes som en seger i sig när bananerna ruttnade och råttan Ruben snodde hennes kex. När vi kom tillbaka till fiskebyn gav vi bort papegojan till en rar tant som redan hade två papegojor. Vi sa att vi skulle komma tillbaka nästa år för att släppa ut henne i friheten, så hon fick inte klippa vingarna på papegojan. Vi får hoppas att hon håller sitt ord och låter oss släppa ut papegojan i friheten igen, det skulle kännas fint i hjärtat.

Publicerat i Okategoriserat | 4 kommentarer

37 dagar på en öde ö, del 3

öde ö

desert island

deserted island

deserted island

Månen fylldes av samma ljus som på andra sidan jorden gav svenskar de första vårkänslorna för året. Dagar blev nätter, och nätter blev dagar. Utan de svarta kolstrecken på fyrens vägg vore vi inte längre medvetna om tiden.

öde ö

Som en följd av att vi valde en ö som låg närmare land än vad vi först hade planerat fick vi ibland besök regnskygga och hungriga fiskare. Det första gänget som plötsligt en dag stod i dörröppningen bestod av en äldre man i sarong, och hans yngre följeslagare. De kom till ön för att söka skydd för natten och för att fånga kokosnötkrabbor som sedan för 80 kronor per kilo säljs på den modernare och tätare befolkade ön Ternate. För oss blev det en uppskattad händelse. Vi bjöd på te och hjälpte de yngre männen att fånga kokosnötkrabbor och pratade om allt från Halmaheras nomadbefolkning som håller till bland bergen, till hur att Sveriges vatten fryser till is när det är vinter. Hur trevligt deras korta besök än var så kändes det som en besvikelse när vi upptäckte att vårt enda fiskespö och en ficklampa saknades när de tidigt på morgonen hade tagit sig ut på havet igen. Vi behövde förvisso inte fiskespöet, och den extra ficklampan skulle vi aldrig ha utnyttjat ändå. Men de kunde ha frågat först. Detta är första gången det händer att någon tar saker av oss, hur mycket människor än har beundrat vissa saker vi har haft så har de aldrig tagit något. De flesta frågar om de kan få en krok, en kniv eller liknande. Har vi någonting vi kan klara oss utan ger vi bort det, människor här uppskattar en bit fiskelina lika mycket som en svensk skulle uppskatta en iphone i gåva.

desert island

Gäng nummer två spenderade några dagar med att fiska runt ön och sov under nätterna på stranden. Oftast var de osynliga för oss, ibland fylldes hela fyren av människor. Till skillnad från de första besökarna frågade de här om de fick saker. Stora krokar var det mest eftertraktade, näst efter grov nylonlina. Vi nästan uteslutande med harpunerna, och gav därför med nöje bort några krokar och annat som gav männen ett leende på läpparna.

En sen natt efter att männen redan gett sig av hemåt hörde vi en båt hostande på andra sidan ön, strax efteråt kom en av fiskarna till fyren och frågade om de fick fylla ut deras tomma magar med en del av vårt ris. Männens båt hade slutat samarbetat och männen var skeppsbrutna utan mat eller vatten. De fick ris och vatten, lånade en gryta och fick sina bukar fyllda med ris. Den trasiga båten kunde i morgondagens solljus lagas och det var det sista vi såg av männen.

deserted island

Ryktet om de två ensamma vita männen som i sin fyr hade en stor säck ris nådde även andra. I slutet av vår vistelse på ön kom ett annat gäng iland på ön för att spendera natten där. De annars sagotuggande männen frågade om de möjligtvis kunde få en laddning ris att fylla magarna med. I utbyte gav de oss två makriller. De flesta människorna i de mindre fiskebyarna äter nästan uteslutande sagobröd, ett stärkelserikt och smaklöst tillskott av kalorier gjort av sagopalmens märg. Riset som kan anses som smaklöst och tråkigt blir en fest för dessa människor. Precis som makrillen blev en uppskattad måltid för oss som annars åt de mindre köttiga fiskarna som lever bland korallerna.

andreasholm.com

andreasholm.com

andreasholm.com

andreasholm.com

andreasholm.com

Under vår vistelse i Bangkok då vi förnyade det Indonesiska visumet träffade jag en tidig morgon en för natten bostadslös fotograf. Vi satt en stund i alkoholens dimma och samtalade om allmänna saker. Dagarna efteråt kom en vänförfrågan från Andreas Holm på facebook. Jag nämnde på facebook berömda chat att vi skulle åka till en öde ö utanför Halmahera. Andreas frågade spontant om han fick komma och hälsa på några dagar, trots att han knappt visste var Indonesien låg. Han fick ett namn på en liten by, och namnet på två män som höll till på fiskemarknaden i denna by, inget mer. Trots polisförhör på 6 timmar och utan att kunna någon indonesiska alls stod han och Nurdin ändå där utanför fyren en morgon.

Andreas spenderade tre nätter på ön tillsammans med oss. Inte nog med att han förde med sig choklad och andra godsaker, så förde han även med sig tur. Han slapp leva på grillad fisk varje dag och fick istället äta hummer och skogshöna. Andreas stod för det mesta med kameran mot ansiktet och skapade riktigt snygga bilder. Andreas visade sig vara en av de mest ödmjuka och öppna personer vi någonsin träffat. Han bar på många intressanta historier och förgyllde våra dagar tillsammans. När de tre nätterna hade gått åt och Andreas packade ner sina saker i Nurdins båt lämnade han efter sig ett tomrum som inte ens färska kokosnötter kunde fylla ut.

Andreas bilder finns att se på hans hemsida, just nu finns endast fem stycken upplagda, men fler kommer upp senare. Se till att även ta en titt på hans andra fotografier, grabben har talang.

http://andreasholm.com/blog/2011/02/life-wont-wait-preview/

Publicerat i Okategoriserat | 4 kommentarer

37 dagar på en öde ö, del 2.

desert island

Alla nya intryck och känslan av total frihet fick tiden att på ett sätt sluta existera så som den gör i verkligheten. Det fanns soluppgångar och det fanns solnedgångar.

deserted island

desert island

Den enda arbetsuppgiften vi varje dag hade var att skaffa mat i form av protein. Kolhydrater tog vi med i form av ris, nudlar och cassava. Fisket ute på revet visade sig vara behagligt när vattnet stod lågt. Vi fiskade nästan helt uteslutande med två hemmagjorda harpuner som vi under den hemska dagen i fiskebyn köpte av en sliten man med en mun färgad röd av ett liv tuggande på betel nuts.

desert island

En gång hände det att vi inte fick fisk och istället valde en jättemussla till middagsmål. Jättemusslor kallas ibland för mördarmusslor pga att olyckliga dykare och fiskare har trampat rakt in i en jättemusslas 1,2 meter breda öppning och sedan drunknat när de inte lyckats ta sig loss. Oftast smakade det vi åt bättre än vad den Indonesiska maten i allmänhet smakar, då den inte är någon direkt upplevelse för smaklökarna. Förra året när vi spenderade 23 dagar på en annan öde ö åt vi jättemussla, då smakade det helt ok. När vi denna gång tuggade i oss de sega bitarna av dess kött kunde jag inte hålla tillbaka kväljningarn. Blandningen mellan den osmakliga konsistensen och smaken av någonting jag inte kan sätta ord på blev helt enkelt för mycket.

desert island

deserted island

När korallfiskar och havsabborrar inte längre utgjorde någon utmaning började jag söka efter mer svårfångade och sällsynta fiskar. Detta är mina två stoltaste ögonblick på ön.

Efter att jag i 30 minuter försökt fått skottläge på en korallhaj som gömde sig i en håla gav jag fylld av adrenalin upp. Under simturen in mot land fick jag se en stingrocka ligga och trycka under en korall. Spänningen som uppstod fyllde på med nytt adrenalin och gav mig även några kallsupar. Två skott träffade i sidan och rockan slet sig. För att rädda sig själv simmade den iväg mot en ny håla och jag sprattlade efter för att med det tredje skottet träffa mitt i kroppen. Tyvärr visade det sig finnas mer brosk än kött i dessa fiskar, därför blev detta den första och sista rockan vi åt.

Korallhajen jag första gången inte lyckades fånga gnagde ett hål i mig. Några dagar efter mitt misslyckande fick jag en ny chans. Denna gång en mindre haj som gav mig en mindre utmaning då den låg i en större håla. För att en haj ska vara ätbar måste man laka ur den i ett eller två dygn för att sedan koka den i många olika vatten. Utan denna process smakar de ammoniak. Denna haj lakades ur i över ett dygn och kokades i sju olika vatten. Detta räckte tydligen inte, köttet smakade ammoniak och hajen gick åt för ingenting. Det blev även här den första och den sista hajen vi åt.

varanus indicus

varanus indicus

varanus indicus

varanus indicus

varanus indicus

Öns okrönta kungar var utan tvekan varanerna. Från små fjun till jättar på 180 cm patrullerade stränderna och skogarna. Lockade av dofterna från fyren kom det nästan dagligen någon nyfiken varan för att se vad som egentligen fanns där vid fyren. Vi har en sund syn på dödandet av djur, trots att det kan se ut som att det är det enda vi gör. Vi dödar endast det vi ska äta. Vi dödar aldrig någonting som är utrotningshotat eller som det lokalt är väldigt få av. Vi tar aldrig mer än vad vi behöver. På just små öar är ekosystemet väldigt känsligt och det tar vi hänsyn till. Efter att vi kommit fram till att ön huserade ett stort antal varaner bestämde vi oss för att vi skulle ta en och låta resten vara.
En dag stod det en varan på cirka 1 meter utanför fyren, en synligt undernärd och sjuk varan. Så sliten att den inte ens sprang iväg när den fick se oss, så som alla andra varaner gör. Jag passade på att ta några foton, och Sebastian passade på att skjuta den med harpunen.

deserted island

Den sjunde dagen ordnade vi det sista med sängen och Sebastians otur började i samma stund som sängen blev klar. En allt för vass parang och ett ögonblicks ouppmärksamhet resulterade i ett djupt sår i pekfingret. Känseln försvann och en huggande känsla uppstod när han sträckte ut armen.

deserted island

desert island

Två dagar senare var vi ute i nattens mörker för att fånga kokosnötkrabbor. Blöta stockar och kokosnötter fick fötterna att halka undan titt som tätt. När vi hade gått genom hela ön och kom fram till andra sidan på stranden hade Sebastians ben färgats rött av blodet från ett sår på hans knä. Utan att han märkt någonting hade parangen stött i hans knä någon gång när han snubblade, resultatet av detta såg inte något vidare ut. Tur nog för Sebastian reser han med en utrustad kamrat. Jag tejpade ihop såret och vi blev båda väldigt nöjda över resultatet.

desert island

Som en ännu olyckligare följd av detta blev jag ofrivilligt den som fick diska och fiska varje dag. Som bilden visar fick jag en lagomt tilldragande cyklopbränna på köpet.

gerat 2000

gerat 2000

deserted island

desert island

öde ö

öde ö

öde ö

desert island

deserted island

öde ö

scrubfowl

Som ett resultat av Sebastians badförbud utsågs han till öns jägare. Med ett beundransvärt tålamod byggde han pilbågar och utvecklade sprättsnaror som världen aldrig tidigare skådat. Scrubfowls, en svart liten skogshöna, fanns i stora antal runt om på hela ön. Den tredje pilbågen höll måttet och Sebastian lyckades snabbt träffa en höna som sprätte runt bakom fyren. Då risken för att skada mer än vad som dödas övergick vår jägare snart mer och mer till sprättsnaror. När det visade sig att fåglarna överlistade fällorna som vi lärt oss göra i Borneos djungel gjorde Sebastian en utveckling av denna fälla i två omgångar. För att inte rubba balansen på ön allt för mycket åt vi fyra skogshöns, och en åt varanerna upp innan fällan kollades.

öde ö

Att ha flax har fått en helt ny innebörd för den här hönan och ger en förklaring till varifrån liknelsen om att ha flax kommer ifrån. Denna fågel fastnade i en fälla och fördes levande tillbaka till fyren. Utanför skulle vi bara ta några fotografier. Resultatet av att hönan flaxade och hade flax visar bilden klart och tydligt.

desert island

deserted island

coconutcrab

coconutcrab

coconutcrab

En specialist på öde öar är kokosnötkrabban, världens största landlevande ryggradslösa djur. Under nätterna går de ut från sina hålor i jakt på kokosnötter, det är då vi med ficklampa och lockande kokosnötter fångar dem. En stor krabbas klor och ben innehåller kött nog för två personer. Smaken är som en blandning mellan kräftor, krabba, hummer och räkor, helt perfekt med andra ord.

desert island

Några få gånger hittade vi en typ av hummer utan klor som lever bland korallerna. Ibland kändes det löjligt lyxigt med all den goda mat vi fick. Vi åt godare på ön än vad vi gjort på hela resan. Jag vågar skriva att det till största del är min förtjänst då Sebastian förutom att han fångar byten inte direkt förtjänar någon cred när det gäller att laga mat.

öde ö

Den enda stackare som fick sätta livet till utan att bli mat var denna stackars muräna som var i vägen för en annan fisk när harpunen riktades in i en håla. Helt förgäves dog den dock inte. Sebastian gjorde ett smycke av skallen tillsammans med klor från en scrubfowl och gav mig detta i födelsedagspresent.

you get what you give

Havet gav mer än fisk och skaldjur ibland. Förutom alla flaskor och annat skräp som spolades upp på land hittade vi två gånger dessa chokladrån med tillhörande chokladsås. Lycka.

Publicerat i Okategoriserat | 8 kommentarer

37 dagar på en öde ö, del 1.

Efter den häftigaste flygningen någonsin, över vulkanöar och orörd djungel landade vi på Halmahera. Från flygplatsen åkte vi efter gropiga vägar och hamnade till slut i en somnig fiskeby. Vi lämnade våra tillhörigheter på ett mörkt losmen och vandrade iväg för att få någonting i våra tomma bukar.

När vi slagit oss ner på en liten servering och beställt in vårt ris upptäckte vi två papegojor som fanns i anslutning till serveringen. Det visade sig senare att det fanns papegojor i nästan varje hushåll i denna by. Det ena ledde oss till det andra, och vi hade slutligen köpt en papegoja för 400 kronor.

Med en papegoja som sällskap tog vi oss mot hamnen. Där träffade vi en man som förstod vilken ö vi menade efter att jag hade skrivit namnet i dammet på vägen tre gånger, stavat på tre olika sätt. Denna man var villig att ta oss till ön, men det enligt honom fanns det människor på ön som tog hand om fyren. Det kom fler män och de sa samma sak. Vi vet av erfarenhet att man aldrig kan lita på vad människor säger i Indonesien, man måste fråga runt bland många människor innan man kan dra en slutsats. Vi gick vidare för att fråga fler människor om ön. Några sa samma sak som männen hade sagt, andra sa att det inte fanns några människor där alls. Någon sa att det fanns människor där som arbetade med att plocka kokosnötter och någon sa att det inte ens fanns kokosnötter där. Det var omöjligt för oss att dra en slutsats.

Vi kom till slut fram till fiskmarknaden där det satt en tatuerad bugines och drack en inhemsk sprit som får Fernet Branca att framstå som hallonsaft. Vi blev bjudna av spriten på Indonesiskt vis, ett glas som går runt bland alla. Till detta fick vi en Indonesisk variant av sushi. Den tatuerade buginesen kallades lämpligt för Tattoo och berättade att han hade en vän med båt som kunde ta oss ut till ön för ett lägre pris än vad vi tidigare fått. Efter ett tag dök en skäggig kort man med malariagula ögon upp och Tattoo pekade på honom och sa att denna man hade en båt. Jag såg direkt på Sebastian och förklarade att jag inte kände att denna man ingav något större förtroende. Glasen gick runt och nya flaskor med sprit öppnades. Vi blev så klart fulla, minst sagt. Dagen blev till kväll och det fortsatte likadant.

Vi vaknade dagen efter i vårt ofrivilligt mörklagda rum. Elen var avstängd och därmed fläkten också. Klibbiga, varma och med tunga huvuden tvingade vi oss ut för att försöka införskaffa oss det vi skulle ta med till ön. Vi gick och åkte runt hela dagen för att skaffa fram det som vi tur nog tidigare hade skrivit ner på en lapp. Sebastian agerade ganska apatiskt och pratade mer med papegojan än med mig. Jag ville inget hellre än att få sova. Trots det att vi hade skrivit upp det vi behövde ha med oss glömde vi en del och köpte för lite av annat. Nurdin överraskade och visade sig rakad och såg då något mer förtroendeingivande ut, och efter att ha spenderat en kväll med honom kändes han som en bra människa.

Nurdin beslöt att vi skulle börja packa in sakerna i båten klockan 03:00 dagen efter. Nurdins lillebror skulle komma med motorcykel till vårt losmen och hjälpa oss med packingen. Våra klockor ringde men ingen dök upp hos oss. Det visade sig att de båda männen hade sovit över när Sebastian fick nog och gick till Nurdins hus för att se hur det gick. Våra saker flyttades till båten och sedan inleddes ännu en väntan, tidvattnet var tydligen för lågt för att vi skulle kunna ta oss ut.

Under morgonen bestämde vi oss för att vi inte skulle åka till den ö vi först hade bestämt oss för att åka till. Risken för att det skulle bo människor där kändes för stor, och dessutom hade några män sagt att det då och en månad framåt inte gick att ta sig iland på ön med båt. På google earth hade vi sett andra öar som vi skulle passera på väg ut mot den egentliga ön, och planen var att vi skulle stanna på någon av dessa. Öarna låg närmare land än vad vi ville att de skulle ligga, men vi kände oss bara glada över att få komma till en ö.

desert island

deserted island

Vi bestämde oss för att gå iland på denna ö. En ö större än den ö som vi förra året spenderade 23 dagar på. Tät djungel, öppna kokosnötfält, savannliknande områden fanns förutom den strand som omfamnade hela ön. Det visade sig även finnas en fyr som sedan 24 år varit övergiven.

Den första dagen byggde vi ett tillfälligt regnskydd. Vi köpte en presenning på 3×2 meter, hur vi tänkte då vet jag inte, förmodligen inte alls. Vi hängde upp en av våra totalt värdelösa hängmattor med inbyggt regnskydd för att förvara maten i. Sebastian fiskade upp vistelsens första två fiskar som vi åt tillsammans med ris. Trötta och nöjda somnade vi i vårt tillfälliga boende.

deserted island

Under den första natten drog en storm förbi. Vindarna visade oss att vårt tillfälliga boende inte var någonting annat än just tillfälligt. Tur nog förde inte stormen med sig något regn, och den drog förbi ganska snabbt. Vi reparerade det som behövdes och somnade sedan om. Morgonen kom och vi vaknade till den syn som bilden visar. Ännu en storm var på väg, denna gång med tillhörande regn. Så gott vi kunde täckte vi våra tillhörigheter med ponchos och väntade på vad som skulle komma. Vindarna blåste rakt in mot vårt skydd och regnet följde med, en timme senare stod vi blöta och kalla och skrattade åt vårt skämt till skydd. I hängmattan med inbyggt regnskydd var det en 10 cm djup pöl där maten simmade omkring. I denna stund bestämde vi oss för att följa ett logiskt råd: ”utnyttja det naturliga skydd som redan finns”. Vi tog våra saker och flyttade in i fyren på andra sidan ön.

deserted island

Flytten och städningen av fyren tog i princip hela dagen. Ett tjockt lager damm låg som en matta på golvet och det krävdes många sopningar innan det kändes ok.

Fyren visade sig även den ha sina brister. Det första som hände var att en råtta gjorde återkommande besök om nätterna. En och samma råtta, natt efter natt. Vi byggde ett bord till maten för att skydda den, men råttor kan ju så klart klättra. Vi försökte stänga ute den med hjälp av stora vattenflaskor i dörröppningen, men råttor kan ju så klart även hoppa. Jag laddade harpunen och låg och väntade på att den skulle komma nära, men denna råtta visste vad han höll på med. Så länge jag höll i harpunen höll sig råttan utanför fyren. Så fort jag lagt ifrån mig den för att somna kom den tillbaka. Efter att vi lekt katt och råtta ett tag försökte råttan lura mig genom att springa upp på en stock som ledde upp till andra våningen. Där uppe stod den i ett hörn och tittade på mig, hånfullt. Jag försökte lura den genom att ta bort stocken. Jag lurade ingen förutom mig själv, för kvällen efter var den tillbaka. Under våra kvällar tillsammans fick råttan ett namn, Ruben. Jag tror att Ruben var skeppsbruten på ön precis som vi, och vi utvecklade en relation. Ruben visade sig ändå vara en bra råtta, han åt bara väldigt lite av maten, och lämnade aldrig några större spår efter sig. Han höll sig för det mesta till att ta några smulor av papegojans kex. Till slut kastade jag inte längre stenar efter honom utan lät honom vara, han var ju bara sugen på kex och väldigt ensam.

Det visade sig även att fyren inte fungerade helt bra som regnskydd. När det regnade kraftigt och vinden låg på från fel håll regnade det in genom två små fönster, genom dörren och från övervåningarna. Där vi lämpligt hade lagt ut våra liggunderlag och vigt till sängplats samlades en stor vattenpöl. Vi höjde upp sängplatsen med hjälp av tre stockar och ett gäng pinnar. Sängen blev obekväm, men vi slapp bli blöta. Pga vår lathet gjorde vi inte några större ansträngningar för att få sängen bekvämare, något en massör får ta skit för nu. Vi förbättrade det mesta i fyren under den första veckan. En eldstad, bord för mat och packning, sittstockar och annat. Till slut kändes det som ett funktionellt och trevligt boende.

deserted island

desert island

Ön var allt annat än öde. Det fanns tusentals flygande hundar som huserade i träden. Dessa hundar kändes spännande från början, men tröttade ut oss till slut. Dessa djur tog sig till fastlandet om nätterna och åt sig mätta, sedan hängde de i träden och förde ett jävla liv under dagarna. När de sover är ett mysterium omöjligt att lösa. Skulle det finnas en lista över några av världens dummaste djur skulle dessa hamna i toppen. När en fladderhund har hittat en lämplig plats att hänga på kommer snabbt en annan för att ta denna plats. Detta resulterar i att det blir bråk, och när dessa djur bråkar så skriker de verkligen på varandra. Denna onda cirkel tar aldrig slut, vilket resulterar i att de skriker hela dagarna. Dessutom kvalar de förmodligen in på topplistan för äckligaste djurbajset också. En klisteraktig tomatpuré som nästan är omöjlig att få bort från fötterna täcker platserna under träden där de för sitt oljud.

Del 2 publiceras så snart den är skriven.

Publicerat i Okategoriserat | 5 kommentarer

Tillbaka i verkligheten.

Vi har kommit tillbaka till fastlandet efter 37 dagars vistelse ode on. Lortiga, langhariga, skaggiga, smala och nagra arr rikare. Vi mar bra.

Ett eller flera inlagg kommer dyka upp har sa fort vi kommit till en stad som har en internetuppkoppling som ar bra nog for att ladda upp bilder. Hall koll.

Publicerat i Okategoriserat | 3 kommentarer

En vanlig dag som kandis.

Jag tror att jag nagon gang tidigare har namnt att vi vet hur det kanns att vara kand. Detta pga att vi varje dag nar vi reser omkring i Indonesien blir tillfragade om det ar ok att fotografera oss, ibland ensamma, men oftast tillsammans med nagon person. Dessutom far vi varje dag heja pa flera hundra personer som skriker ”hello mister”. Som tur ar blir man van med det mesta, och nu mer hojer vi bara handen lite och sager hej tillbaka. Nar manniskor vill fotograferas tillsammans med oss staller vi oss vana bredvid personen, lagger en hand pa axeln och ler.

I dag var vi till en vulkansjo och kollade laget, och har fangade jag for forsta gangen detta kandisfenomen pa bild.

Publicerat i Okategoriserat | 3 kommentarer

Robinson reloaded kan borja.

Vi landade hart pa Ternates flygplats tidigt i morse. Inflygningen over alla oar, vulkaner och strander var den basta jag nagonsin upplevt. Detta landskap far det mesta att kliva at sidan.

Staden ar skapligt stor, men smastadskanslan finns fortfarande kvar. Vi kommer spendera dagen och morgondagen har, sedan flyger vi over till Halmahera. Pa Halmahera finns det en ratt stor risk for att internetuppkopplingarna forsvinner. Med andra ord blir formodligen detta det sista inlagget pa cirka 50 dagar.

For de som inte redan har last eller hort det fran andra hall sa kan jag beratta att vi ar pa jakt efter en ny ode o. Vi har redan hittat en o som vi fatt fram en del information om. Den ligger 55,5 km utanfor kusten, ar 18,7 hektar stor, det finns en strand i norr och det ska finnas en valdigt ovanlig duva pa denna o och den ar sa klart obebodd. Sedan vet vi ingenting mer, mer an att vi ska bo dar i cirka 40 dagar.

Onska oss lycka till, och sag hej da till underhudsfettet. Vi hors igen om cirka 50 dagar!

Publicerat i Okategoriserat | 2 kommentarer

Ett farväl.

Efter ett gäng väldigt slitsamma dagar i Bangkok får vi i dag lämna två ting. Vi lämnar Bangkok, vilket alltid känns bra. Dessutom lämnar vi kvar Adrian här i Thailand. Vi lämnar detta och landar i natt på Jakartas kretekdoftande flygplats. Från Jakarta ska vi sedan ta oss till Halmahera, en av de kända kryddöarna. Där någonstans utanför Halmahera väntar en öde ö på oss, 18,7 hektar stor, 55,5 km från land. Denna ö kommer sedan bli vårt hem i cirka 40 dagar. Vägen dit blir ett äventyr, livet där blir en utmaning.

Publicerat i Okategoriserat | 5 kommentarer

Wat Bang Phra 2011

wat bang phra

wat bang phra

wat bang phra

wat bang phra

wat bang phra

wat bang phra

wat bang phra

wat bang phra

wat bang phra

wat bang phra

wat bang phra

wat bang phra

Pga mitt allt för trötta huvud bjuder jag inte på någon text i dag, endast bilder. Det finns ett gammalt inlägg från Wat Bang Phra att läsa, och detta återfinns under fliken ”tidigare resor”.

Publicerat i Okategoriserat | Lämna en kommentar